Trisse
Izzie Puella Fera
Australian Shepherd
-0908Röd bi, NBT
HD AA ED 00
Ögon : UA -11
MH testad med bra resultat finns här
Utställd en gång 2010 med 1JUNKK: 1HP
Bilder
-0908Röd bi, NBT
HD AA ED 00
Ögon : UA -11
MH testad med bra resultat finns här
Utställd en gång 2010 med 1JUNKK: 1HP
Bilder
|
Valparna 2015
En red merle hane Filippo Tingad En redmerle tik Zelda En red tricolour hane Agaton En Black tricolour hane Maximillan Tingad En blue merle hane Zorro Tingad Alla med svans :) supersociala och glada hundar! Leveransklara 31 Juli 2015 Besiktigade, avmaskade, vaccinerade och ögonlysta! |
2015-04-04 Izzie är nu parad med Some Kind Of Magic´s Can U Dig It , http://www.redcherrys.se/somekindofmagicskanudigit.html och vi hoppas då få valpar i början av Juni!
|
Valparna är födda!! 2013!!Nu har dom kommit ut och dessutom blivit flera veckor gamla, hur snabbt som helst!
Denna gången blev det fyra hanar och två tikar. Alla med långa svansar! Hane 1 är blue merle Tik 1 är black taned med fin teckning! Hane 2 är blue merle med ganska mycket vitt Tik 2 är black taned , av oss kallad black and white, då hennes ansikte är "tvåfärgat" Hane 3 är blue merle och väldigt fläckig och färgad! Hane 4 är black taned och väldigt fin! Jätte söta, livliga och glada valpar!! Klicka här för mer bilder och info :
Det blev tre tikar och tre hanar, tre med helsvans och tre med stumpar av olika längd :)
Två stycken är blue merle, precis som sin pappa, en hane och en tik, med lång svans båda två. Sen är där två black taned hanar med stubbsvans och två black taned tikar, en med halv svans och en med helsvans. Jätte söta!!! Dom växer så det knakar och verkar må jätte bra! Izzie sköter dom som om hon aldrig gjort något annat än att vara mamma, hon är så duktig! Har lagt några bilder här, ska få in mer snarast!! Vissa är röda, då dom ligger under en värmelampa :) Mer bilder på valparna klicka här! ALLA valparna har flyttat till nya hem, lycka till! |
Vårt avelsmål är friska, öppna och trevliga Australian shepherd lämpade för arbete, men även med en bra exteriör.
Att föda upp trevliga sällskapshundar med kapacitet för träning och arbete för den som är intresserad av det. Vi vill kombinera en god exteriör med bra mentalitet och fysiskt sunda hundar. Vi följer SKKs regler angående HD och ED röntgen och ögonlysning. Vid minst 8 veckors ålder är valparna redo att flytta till sina nya hem och är då: * Registrerade i Svenska Kennelklubben (SKK) med stamtavla * Veterinärbesiktigade med intyg från leg. veterinär * Ögonlysta * Identitetsmärkta med chip * Vaccinerade * Avmaskade vid ca 3, 5 och 7 veckors ålder * Dolda-fel-försäkrade i 3 år i Agria * Uppfödda på valpfoder av hög kvalité * Mycket hanterade, socialiserade, bilvana samt mött många olika människor och djur Med valparna medföljer förutom ovanstående även ett informationsbrev med tips och råd om allt från foder, hälsa och skötsel till uppfostran, inlärning och träningstips. Utöver det naturligtvis även foder Din valp är invand på, filt med mammas lukt mm. Vi önskar att Du som valpköpare: * HD och ED röntgar Din valp mellan 18-24 månaders ålder samt ögonlyser vid 2 års ålder * MHbeskriver Din valp mellan 12-24 månaders ålder |
Om Aussien Från Aussieklubbens Hemsida
"Köpa Aussie
Funderar du på att köpa en aussie?
Att köpa valp oavsett ras innebär ett åtagande som vanligtvis sträcker sig över många år. Att skaffa en valp av en ras som kanske egentligen inte passar ens egen livsstil kan få stora konsekvenser både för ägaren och för hunden. Inte minst om du funderar på att skaffa en arbetande ras som Australian Shepherd, fortsättningsvis benämnd Aussie.
Vi börjar med att förklara lite om rasens ursprung för att du ska förstå vilken typ av hund du tittar på.
Aussien som ras har ursprungligen utvecklats för arbete som gårdshund på amerikanska gårdar. Syftet med rasen var dels som en hjälp i arbetet med djuren på gården men också som en god kamrat och som vakthund för familjen och familjens tillhörigheter. Hunden skulle både kunna arbeta med de arbetsuppgifter ägaren behövde hjälp med men skulle också kunna vara nöjd med att vara tillsammans med familjen beroende på tillgång på arbete. För att kunna klara både det självständiga arbetet som krävs av hunden i djurhantering samtidigt som den ska samarbeta med sin ägare/förare ska den vara lättlärd, intelligent och ha en hög grad av samarbetsvilja. Utan dessa egenskaper skulle rasen vara oanvändbar som boskapshund/vallare.
Som vallhund används den runt om i USA för att valla skilda djurslag i olika situationer; nötkreatur, får, getter och till och med fjäderfä. Detta har bidragit till att Aussien anses vara mångsidig. Ofta ser man begreppet ”versatile” nämnas i samband med rasen. Detta är ett uttryck som framförallt uppkommit med utgångspunkt från rasens förmåga att valla olika djurslag i olika situationer. Aussien har under lång tid varit en mycket populär hundras, inte minst bland jordbrukare som är i behov av hjälp från en hund men inte i en sådan utsträckning så hunden kan hållas i arbete varje dag. Aussiens starka koppling till dess ägare är en del av rasarvet och en anledning till att rasen hos många är så omtyckt. Långt tillbaka fick Aussien inte sällan förtroendet att vakta familjens barn då båda föräldrarna arbetade med sina sysslor. Även värdefull utrustning och gårdens boskap var i säkert förvar när det fanns en Aussie på gården.
Många Aussies är vänskapliga med alla, känd och okänd, men det kan också hos vissa individer finnas tendenser till reservation mot främlingar. Denna reservation tar sig vanligen uttryck i att de nonchalerar okända människor. Reservationen ska däremot inte visa sig genom rädsla, skygghet eller aggressivitet då alla dessa tecken är uttryck för allvarliga fel hos hunden. Aussien har också en tendens att knyta an till sin ägare starkare än en del andra raser och kan då också bli mer beskyddande mot familjen och familjens tillhörigheter. Med utgångspunkt från ovanstående är det viktigt med socialisering av valpen redan från början.
Eftersom Aussien som ras utvecklades för att hantera boskap av olika slag behöver deras intelligens och arbetslust användas till något annat konstruktivt arbete om den inte får arbeta med djurhantering. Bruksarbete eller annan typ av arbete där hunden får använda sina egna förmågor till självständigt arbete är alternativ som rasklubben förespråkar. Lydnad, agility, freestyle m.m. är också trevliga aktiviteter för en Aussie.
En Aussie lär sig ofta fort och lätt och det är i träning oftast en fördel. Men det innebär också att en Aussie, som inte får vägledning i att lära sig vad som är accepterat och inte, fort och lätt kan anamma beteenden som ägaren anser är olämpliga. En Aussie som växer upp med barn blir ofta mycket barnkär och kan bli en god kamrat till barnen. Det är ändå viktigt att förstå att en Aussie kanske i större utsträckning än en del andra raser inte är en hund som ska vara lekkamrat till barnen i första hand. Barn, både egna och för hunden okända, ska inte lämnas tillsammans med hunden utan uppsikt av en vuxen.
Om du letar efter en hund med hög vilja till samarbete och med hög lojalitet mot sin ägare och familj så kan Aussien vara ett bra val. Förutsättningen för att valet ska bli bra är dock att du tänker igenom den mängd aktivitet och arbete du är beredd att ge din hund kontinuerligt. Vi vill återigen trycka på att du ska vara medveten om Aussiens bakgrund som vall- och vakthund och inse att dessa egenskaper kan ge dig en annan typ av hund än vad du kanske egentligen är ute efter. När du köper valpen så får du ett ”startpaket” – vad det sedan blir av den som vuxen är dels beroende på valpens anlag men också mycket på din förmåga att fostra och träna hunden.
Den ursprungliga rasklubben i USA , Australian Shepherd Club of America ( ASCA) skriver så här i sin rasbeskrivning (fri översättning): ”Australian Shepherd är primärt en intelligent och arbetande hund med starka vall- och vaktinstinkter. Den är en exceptionell kamrat och arbetspartner. Den är mångsidig och lättlärd och utför uppgifter du ber den om med stil och entusiasm. Den är reserverad mot okända men visar inte skygghet. Den kan visa tuffhet, styrka och auktoritet i arbetet men alla former av elakhet och lömskhet mot människor eller andra hundar ska ej tolereras” (infotexten är en fri bearbetning för svenska förhållanden av en text från ASCA:s hemsida om rasen).
Rasstandard
URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
USA
ANVÄNDNINGS-OMRÅDE:
Vall-, boskaps- och vakthund
NKU-KLASSIFIKATION:
Grupp 1
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Trots rasnamnet är Australian Shepherd inte en australisk ras. Rasnamnet kommer sig av att man i västra USA, i början på 1900-talet, började kalla de mycket skickliga fårhundar som kom med den stora importen av får från Australien, för Australian Shepherd.
HELHETSINTRYCK:
Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.
VIKTIGA MÅTT-FÖRHÅLLANDEN:
Mätt från bröstbenet till bakdelen av låret och från manken till marken skall Australian Shepherd vara något längre än hög.
UPPFÖRANDE OCH KARAKTÄR:
Rasen skall vara intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar.
HUVUD:
Huvudet är välskuret, kraftigt och torrt. Storleken skall stå i proportion till kroppen.
SKALLPARTI:
Sedda från sidan skall skallens och nospartiets plan vara parallella och av samma längd. Skallen skall vara flat eller svagt välvd och nackknölen får vara svagt framträdande.
STOP:
Stopet skall vara medeldjupt och tydligt markerat.
ANSIKTE:
Nostryffel: Nostryffeln skall hos blåmelerade (bluemerle) och svarta hundar ha svart pigment. Hos rödbrunmelerade (red livermerle) och rödbruna (red liver) skall pigmentet på nostryffel och läppar vara brunt. På de melerade hundarna är det tillåtet med små opigmenterade fläckar på nostryffeln. Dessa får dock inte överstiga 25% av nostryffelns storlek på hundar över ett års ålder.
Nosparti: Nospartiet skall vara lika långt som, eller något kortare, än skallens längd. Nospartiet skall avsmalna något från basen mot nostryffeln och nosspetsen skall vara avrundad.
Käkar/tänder: Saxbett, men även tångbett accepteras. Tänderna skall vara fulltaliga, starka och vita. Tänder, som till följd av skada saknas eller är avbrutna skall ej påverka bedömningen.
Ögon: Ögonen skall vara mandelformade, varken utstående eller insjunkna. Uttrycket skall vara uppmärksamt, intelligent, intensivt och alert. Blicken skall var intensiv men vänlig. Ögonfärgen kan vara brun, blå, bärnstensfärgad eller kombinationer av dessa färger, även fläckar och marmorering tillåts. Blåmelerade och svarta hundar skall ha svarta ögonkanter. Rödbrunmelerade och rödbruna hundar skall ha bruna ögonkanter.
Öron: Öronen skall vara trekantiga, av medelstorlek och måttligt tjocka samt vara högt ansatta på skallen. När hunden är uppmärksam bärs de resta med övertippade spetsar eller efter skallens sidor s.k. rosenöron.
HALS:
Halsen skall vara kraftig och av medellängd med något välvd nacke. Den skall vara väl ansatt i skulderpartiet.
KROPP:
Rygglinje: Ryggen skall vara plan och stark från manken till höftbenen. Rygglinjen skall var stadig och plan även när hunden rör sig i snabbt trav.
Kors: Korset skall vara måttligt sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall inte vara bred men djup. Den djupaste punkten skall nå till armbågen. Revbenen skall vara väl välvda och långa, varken tunnformade eller platta.
Underlinje: Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara rak, kuperad eller medfödd stubbsvans, som inte skall överstiga ca 10 cm längd.
FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989, ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDET I SVERIGE.
EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Helhetsintryck: Benen skall vara raka med stark, måttligt kraftig benstomme, som skall vara mer oval än rund.
Skulderblad: Skuldrorna skall vara långa, flata, väl tillbakalagda och ganska tätt ansatta.
Överarm: Överarmen skall ha ungefär samma längd som skulderbladet och närmast bilda en rät vinkel mot detsamma.
Underarm: Frambenen skall vara lodräta ställda.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara medellång och endast lätt vinklad.
Framtassar: Tassarna skall vara ovala, kompakta, slutna och med väl välvda tår. Trampdynoma skall vara tjocka och spänstiga.
BAKSTÄLL:
Helhetsintryck: Bakställets bredd skall vara lika med bredden i fronten. Vinkeln mellan bäckenben och lårben skall motsvara vinkeln mellan skuldra och överarm.
Knäled: Knäleden skall vara väl vinklad.
Has: Hasleden skall vara måttligt vinklad. Hasorna skall vara korta, lodrätt ställda och parallella sedda bakifrån. Bakbenssporrar skall avlägsnas.
Baktassar: Som framtassar.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara fria, jämna och smidiga. I trav skall rörelserna vara snabba, välbalanserade och täcka mycket mark. Benen skall röra sig rakt och parallellt, när farten ökar närmar sig benen kroppens mittlinje. Rasen skall var mycket vig och snabbt kunna ändra riktning eller rörelsemönster.
PÄLS:
Pälsen skall vara rak eller vågig, medellång på kroppen och måttligt längre i man och krage, vilka skall vara mer framträdande hos hanhundar än tikar. Pälsen skall var kort och slät på huvudet, öronen, på frambenens framsidor samt på hasorna. På baksidan av frambenen och låren skall pälsen bilda måttligt långa behäng.
Pälsstruktur: Pälsen skall vara måttligt grov och vädertålig. Underullens kvantitet varierar med klimatet.
Färg: Blåmelerad (blue merle), svart, rödbrunmelerad (red livermerle), rödbrun (red liver), alla med eller utan vita tecken och/eller tan-tecken. De olika färgerna har ingen inbördes rangordning. Den opigmenterade hud, som ger vit krage, skall inte nå längre bak än till manken. Vitt får förekomma på halsen, som del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg och pigment. Mätt från en horisontal linje vid armbågen får det vita från kroppens underdel nå högst 10 cm upp på buksidoma. Pälsfärgen hos melerade hundar mörknar med tilltagande ålder.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Hanhund 51-59 cm, tik 46-54 cm
Hundens kvalitet är viktigare än ett exakt mankhöjdsmått.
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
ALLVARLIGA FEL:
Alla tecken på skygghet, rädsla eller aggressivitet
Stånd- eller hängöron
Otypisk pälskvalitet
Pigmentlösa fläckar på nostryffeln, vilka överstiger 25% av nostryffelns storlek, på hundar som är över ett års ålder.
DISKVALIFICERANDE FEL:
Underbett. Överbett större än 4 mm. I ett för övrigt korrekt bett skall mittre incisiver som inte möter i sax- eller tångbett inte bedömas som underbett.
Vita fläckar i det färgade partiet mellan manke och svans, samt på kroppens sidor. Detta gäller inom samtliga färgvarianter.
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
HistorikDet finns åtskilligt skrivet om rasen Australian Shepherd under de senaste 10 åren och ett återkommande fakta är att det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att klart avgöra rasens ursprung. Rasen har utvecklats som vallhund baserat på varierande behov hos djurägare runt om i världen. Trots sitt namn så är det inte Australien som anses som den enda eller ens viktigaste ursprungsregionen, utan även länder i Centraleuropa, såsom Tyskland, Spanien och de brittiska öarna omnämns på olika sätt i rasens historia, likväl som olika delar av USA.
Frågan som kan ställas är hur det kommer sig att Australien blev en del av rasnamnet. De flesta raser som har Australien som sitt ursprungsland anses ha dingon som ursprung. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen för att sedan utvecklas tillsammans med inhemska raser till de behov de kunde fylla i de olika regionerna. Sådana raser var t.ex. Smithfield, en ganska liten svart eller brun hund och “the Barb” en hundtyp liknande the Queensland Blue Heeler. Dessa vallhundar hittar man information om redan från 1800-talet i böcker från Australien. En annan ras som utvecklades i England, Coulie, en större och kraftigare hundtyp än Smithfieldhundarna och med annorlunda päls, anses också ha tagits till Australien under 1800-talet och man tror de har haft inflytande på den typ som Australian Shepherd senare kom att få. Även de hundar av typ Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund som baskerna hade med sig till Australien anses ha haft inverkan på Australian shepherden.
Man tror alltså att rasen utvecklats i USA från hundar som sannolikt kom både från Australien, efter att ha blivit medtagna dit, samt från hundar som följde med jordbrukare från olika delar av Europa. Man vet att dessa ofta tog sina vallhundar med sig när de emigrerade från länder som England, Wales, Skottland, Tyskland, Spanien m.fl.
De hundar som anses som rasen Australian Shepherds ursprung i USA utvecklades huvudsakligen i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.
Före 1945 var namnet Australian Shepherd som rasnamn på en bestämd ras inte känt. De hundar man hittade varierade i sådan omfattning vad gällde byggnad, huvudtyp, storlek m.m. så det hade varit rimligt att istället betrakta dem som blandraser. Hundarna hade även en mängd andra benämningar som t.ex. spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.
Före 1945 är det inte heller möjligt att hitta säkra bevis för att det fanns avelsåtgärder som syftade till att utveckla en specifik ras benämnd Australian Shepherd, däremot fanns benämningen på en rastyp liknande det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla den för Australian Shepherd tror man beror dels på att bl.a baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får som kom från Australien, dels på att det fanns någon form av positivt intresse för landet Australien. Detta medförde att man valde att se det som en anknytning trots att hundarna kanske hade kommit direkt från England eller Spanien med sina ägare. Det finns inga säkra bevis för att rasen på ett entydigt sätt har sitt ursprung bland de hundar som följde med Merinofår från Australien, trots att detta tidigare ofta ansetts som den viktigaste bakgrunden.
Vid studier av de linjer som finns idag och genom att prata med de tidigare rasentusiaster som fortfarande är i livet återkommer ett namn på en man som anses som en av rasens grundare som vi ser rasen idag; Jay Sisler från Idaho. Det sägs att Jay inte var uppfödare av rasen i den bemärkelse vi ser på uppfödare men att han och hans bror Gene hade ett antal kullar som spreds över USA genom deras resor mellan olika rodeos där Jay uppträdde med hundarna. Jay Sisler omnämns ofta i böcker om Australian Shepherds och dess ursprung. På så sätt spreds både kännedom om rasen och intresse för dess egenskaper över USA.
Ett återkommande ord i texter om rasens historia är ”versatile” vilket ger en bild av rasens mångsidighet som vall- och boskapshund. Då många farmare inte hade möjlighet att ha olika hundar för olika ändamål så var rasen tvungen att utvecklas till att klara av att arbeta med olika djurslag och i skiftande situationer. Än idag testas det på de årliga vinnartävlingarna i vallning genom att de hundar som samma dag klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får är de som ses som de bästa arbetshundarna i rasen.
Aussiens mångsidighet som vallhund och de egenskaper som följer med det har också bidragit till att intresset för rasen utvecklats inom andra områden som t.ex lydnad, agility, blindhundar, räddningshundar, assistanshundar m.m. Dess utseende med olika färger, tecken, ögonfärger m.m. har också lett till ett ökat intresse för rasen som utställningshund. Denna utveckling inom olika områden ses av många som positiv men det har också under åren höjts åtskilliga röster som varnat för att ju längre rasen kommer från sitt ursprung desto större är risken att den tappar de specifika egenskaper som den utvecklats för.
Under rasens senare utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb ASCA, Australian Shepherd Club of America som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga rasstandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.
ASCAs registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.
Rasen blev officiellt erkänd av AKC först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiaster och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKCs officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.
Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra sig om enstaka individer så är registreringssiffrorna 15 år senare uppe i ca mer än 350 hundar per år.
HälsaAussien är en frisk ras med få sjukdomar och problem. Men då den också är en relativt ung ras i Sverige, finns det ännu inte så mycket statistik att hämta från t ex försäkringsbolag. Till hjälp i rasens utveckling är vi måna om att få uppgifter om ev. sjukdomar och åkommor som konstaterats av veterinär.
Funderar du på att köpa en aussie?
Att köpa valp oavsett ras innebär ett åtagande som vanligtvis sträcker sig över många år. Att skaffa en valp av en ras som kanske egentligen inte passar ens egen livsstil kan få stora konsekvenser både för ägaren och för hunden. Inte minst om du funderar på att skaffa en arbetande ras som Australian Shepherd, fortsättningsvis benämnd Aussie.
Vi börjar med att förklara lite om rasens ursprung för att du ska förstå vilken typ av hund du tittar på.
Aussien som ras har ursprungligen utvecklats för arbete som gårdshund på amerikanska gårdar. Syftet med rasen var dels som en hjälp i arbetet med djuren på gården men också som en god kamrat och som vakthund för familjen och familjens tillhörigheter. Hunden skulle både kunna arbeta med de arbetsuppgifter ägaren behövde hjälp med men skulle också kunna vara nöjd med att vara tillsammans med familjen beroende på tillgång på arbete. För att kunna klara både det självständiga arbetet som krävs av hunden i djurhantering samtidigt som den ska samarbeta med sin ägare/förare ska den vara lättlärd, intelligent och ha en hög grad av samarbetsvilja. Utan dessa egenskaper skulle rasen vara oanvändbar som boskapshund/vallare.
Som vallhund används den runt om i USA för att valla skilda djurslag i olika situationer; nötkreatur, får, getter och till och med fjäderfä. Detta har bidragit till att Aussien anses vara mångsidig. Ofta ser man begreppet ”versatile” nämnas i samband med rasen. Detta är ett uttryck som framförallt uppkommit med utgångspunkt från rasens förmåga att valla olika djurslag i olika situationer. Aussien har under lång tid varit en mycket populär hundras, inte minst bland jordbrukare som är i behov av hjälp från en hund men inte i en sådan utsträckning så hunden kan hållas i arbete varje dag. Aussiens starka koppling till dess ägare är en del av rasarvet och en anledning till att rasen hos många är så omtyckt. Långt tillbaka fick Aussien inte sällan förtroendet att vakta familjens barn då båda föräldrarna arbetade med sina sysslor. Även värdefull utrustning och gårdens boskap var i säkert förvar när det fanns en Aussie på gården.
Många Aussies är vänskapliga med alla, känd och okänd, men det kan också hos vissa individer finnas tendenser till reservation mot främlingar. Denna reservation tar sig vanligen uttryck i att de nonchalerar okända människor. Reservationen ska däremot inte visa sig genom rädsla, skygghet eller aggressivitet då alla dessa tecken är uttryck för allvarliga fel hos hunden. Aussien har också en tendens att knyta an till sin ägare starkare än en del andra raser och kan då också bli mer beskyddande mot familjen och familjens tillhörigheter. Med utgångspunkt från ovanstående är det viktigt med socialisering av valpen redan från början.
Eftersom Aussien som ras utvecklades för att hantera boskap av olika slag behöver deras intelligens och arbetslust användas till något annat konstruktivt arbete om den inte får arbeta med djurhantering. Bruksarbete eller annan typ av arbete där hunden får använda sina egna förmågor till självständigt arbete är alternativ som rasklubben förespråkar. Lydnad, agility, freestyle m.m. är också trevliga aktiviteter för en Aussie.
En Aussie lär sig ofta fort och lätt och det är i träning oftast en fördel. Men det innebär också att en Aussie, som inte får vägledning i att lära sig vad som är accepterat och inte, fort och lätt kan anamma beteenden som ägaren anser är olämpliga. En Aussie som växer upp med barn blir ofta mycket barnkär och kan bli en god kamrat till barnen. Det är ändå viktigt att förstå att en Aussie kanske i större utsträckning än en del andra raser inte är en hund som ska vara lekkamrat till barnen i första hand. Barn, både egna och för hunden okända, ska inte lämnas tillsammans med hunden utan uppsikt av en vuxen.
Om du letar efter en hund med hög vilja till samarbete och med hög lojalitet mot sin ägare och familj så kan Aussien vara ett bra val. Förutsättningen för att valet ska bli bra är dock att du tänker igenom den mängd aktivitet och arbete du är beredd att ge din hund kontinuerligt. Vi vill återigen trycka på att du ska vara medveten om Aussiens bakgrund som vall- och vakthund och inse att dessa egenskaper kan ge dig en annan typ av hund än vad du kanske egentligen är ute efter. När du köper valpen så får du ett ”startpaket” – vad det sedan blir av den som vuxen är dels beroende på valpens anlag men också mycket på din förmåga att fostra och träna hunden.
Den ursprungliga rasklubben i USA , Australian Shepherd Club of America ( ASCA) skriver så här i sin rasbeskrivning (fri översättning): ”Australian Shepherd är primärt en intelligent och arbetande hund med starka vall- och vaktinstinkter. Den är en exceptionell kamrat och arbetspartner. Den är mångsidig och lättlärd och utför uppgifter du ber den om med stil och entusiasm. Den är reserverad mot okända men visar inte skygghet. Den kan visa tuffhet, styrka och auktoritet i arbetet men alla former av elakhet och lömskhet mot människor eller andra hundar ska ej tolereras” (infotexten är en fri bearbetning för svenska förhållanden av en text från ASCA:s hemsida om rasen).
Rasstandard
URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
USA
ANVÄNDNINGS-OMRÅDE:
Vall-, boskaps- och vakthund
NKU-KLASSIFIKATION:
Grupp 1
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Trots rasnamnet är Australian Shepherd inte en australisk ras. Rasnamnet kommer sig av att man i västra USA, i början på 1900-talet, började kalla de mycket skickliga fårhundar som kom med den stora importen av får från Australien, för Australian Shepherd.
HELHETSINTRYCK:
Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.
VIKTIGA MÅTT-FÖRHÅLLANDEN:
Mätt från bröstbenet till bakdelen av låret och från manken till marken skall Australian Shepherd vara något längre än hög.
UPPFÖRANDE OCH KARAKTÄR:
Rasen skall vara intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar.
HUVUD:
Huvudet är välskuret, kraftigt och torrt. Storleken skall stå i proportion till kroppen.
SKALLPARTI:
Sedda från sidan skall skallens och nospartiets plan vara parallella och av samma längd. Skallen skall vara flat eller svagt välvd och nackknölen får vara svagt framträdande.
STOP:
Stopet skall vara medeldjupt och tydligt markerat.
ANSIKTE:
Nostryffel: Nostryffeln skall hos blåmelerade (bluemerle) och svarta hundar ha svart pigment. Hos rödbrunmelerade (red livermerle) och rödbruna (red liver) skall pigmentet på nostryffel och läppar vara brunt. På de melerade hundarna är det tillåtet med små opigmenterade fläckar på nostryffeln. Dessa får dock inte överstiga 25% av nostryffelns storlek på hundar över ett års ålder.
Nosparti: Nospartiet skall vara lika långt som, eller något kortare, än skallens längd. Nospartiet skall avsmalna något från basen mot nostryffeln och nosspetsen skall vara avrundad.
Käkar/tänder: Saxbett, men även tångbett accepteras. Tänderna skall vara fulltaliga, starka och vita. Tänder, som till följd av skada saknas eller är avbrutna skall ej påverka bedömningen.
Ögon: Ögonen skall vara mandelformade, varken utstående eller insjunkna. Uttrycket skall vara uppmärksamt, intelligent, intensivt och alert. Blicken skall var intensiv men vänlig. Ögonfärgen kan vara brun, blå, bärnstensfärgad eller kombinationer av dessa färger, även fläckar och marmorering tillåts. Blåmelerade och svarta hundar skall ha svarta ögonkanter. Rödbrunmelerade och rödbruna hundar skall ha bruna ögonkanter.
Öron: Öronen skall vara trekantiga, av medelstorlek och måttligt tjocka samt vara högt ansatta på skallen. När hunden är uppmärksam bärs de resta med övertippade spetsar eller efter skallens sidor s.k. rosenöron.
HALS:
Halsen skall vara kraftig och av medellängd med något välvd nacke. Den skall vara väl ansatt i skulderpartiet.
KROPP:
Rygglinje: Ryggen skall vara plan och stark från manken till höftbenen. Rygglinjen skall var stadig och plan även när hunden rör sig i snabbt trav.
Kors: Korset skall vara måttligt sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall inte vara bred men djup. Den djupaste punkten skall nå till armbågen. Revbenen skall vara väl välvda och långa, varken tunnformade eller platta.
Underlinje: Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara rak, kuperad eller medfödd stubbsvans, som inte skall överstiga ca 10 cm längd.
FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989, ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDET I SVERIGE.
EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Helhetsintryck: Benen skall vara raka med stark, måttligt kraftig benstomme, som skall vara mer oval än rund.
Skulderblad: Skuldrorna skall vara långa, flata, väl tillbakalagda och ganska tätt ansatta.
Överarm: Överarmen skall ha ungefär samma längd som skulderbladet och närmast bilda en rät vinkel mot detsamma.
Underarm: Frambenen skall vara lodräta ställda.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara medellång och endast lätt vinklad.
Framtassar: Tassarna skall vara ovala, kompakta, slutna och med väl välvda tår. Trampdynoma skall vara tjocka och spänstiga.
BAKSTÄLL:
Helhetsintryck: Bakställets bredd skall vara lika med bredden i fronten. Vinkeln mellan bäckenben och lårben skall motsvara vinkeln mellan skuldra och överarm.
Knäled: Knäleden skall vara väl vinklad.
Has: Hasleden skall vara måttligt vinklad. Hasorna skall vara korta, lodrätt ställda och parallella sedda bakifrån. Bakbenssporrar skall avlägsnas.
Baktassar: Som framtassar.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara fria, jämna och smidiga. I trav skall rörelserna vara snabba, välbalanserade och täcka mycket mark. Benen skall röra sig rakt och parallellt, när farten ökar närmar sig benen kroppens mittlinje. Rasen skall var mycket vig och snabbt kunna ändra riktning eller rörelsemönster.
PÄLS:
Pälsen skall vara rak eller vågig, medellång på kroppen och måttligt längre i man och krage, vilka skall vara mer framträdande hos hanhundar än tikar. Pälsen skall var kort och slät på huvudet, öronen, på frambenens framsidor samt på hasorna. På baksidan av frambenen och låren skall pälsen bilda måttligt långa behäng.
Pälsstruktur: Pälsen skall vara måttligt grov och vädertålig. Underullens kvantitet varierar med klimatet.
Färg: Blåmelerad (blue merle), svart, rödbrunmelerad (red livermerle), rödbrun (red liver), alla med eller utan vita tecken och/eller tan-tecken. De olika färgerna har ingen inbördes rangordning. Den opigmenterade hud, som ger vit krage, skall inte nå längre bak än till manken. Vitt får förekomma på halsen, som del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg och pigment. Mätt från en horisontal linje vid armbågen får det vita från kroppens underdel nå högst 10 cm upp på buksidoma. Pälsfärgen hos melerade hundar mörknar med tilltagande ålder.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Hanhund 51-59 cm, tik 46-54 cm
Hundens kvalitet är viktigare än ett exakt mankhöjdsmått.
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
ALLVARLIGA FEL:
Alla tecken på skygghet, rädsla eller aggressivitet
Stånd- eller hängöron
Otypisk pälskvalitet
Pigmentlösa fläckar på nostryffeln, vilka överstiger 25% av nostryffelns storlek, på hundar som är över ett års ålder.
DISKVALIFICERANDE FEL:
Underbett. Överbett större än 4 mm. I ett för övrigt korrekt bett skall mittre incisiver som inte möter i sax- eller tångbett inte bedömas som underbett.
Vita fläckar i det färgade partiet mellan manke och svans, samt på kroppens sidor. Detta gäller inom samtliga färgvarianter.
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
HistorikDet finns åtskilligt skrivet om rasen Australian Shepherd under de senaste 10 åren och ett återkommande fakta är att det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att klart avgöra rasens ursprung. Rasen har utvecklats som vallhund baserat på varierande behov hos djurägare runt om i världen. Trots sitt namn så är det inte Australien som anses som den enda eller ens viktigaste ursprungsregionen, utan även länder i Centraleuropa, såsom Tyskland, Spanien och de brittiska öarna omnämns på olika sätt i rasens historia, likväl som olika delar av USA.
Frågan som kan ställas är hur det kommer sig att Australien blev en del av rasnamnet. De flesta raser som har Australien som sitt ursprungsland anses ha dingon som ursprung. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen för att sedan utvecklas tillsammans med inhemska raser till de behov de kunde fylla i de olika regionerna. Sådana raser var t.ex. Smithfield, en ganska liten svart eller brun hund och “the Barb” en hundtyp liknande the Queensland Blue Heeler. Dessa vallhundar hittar man information om redan från 1800-talet i böcker från Australien. En annan ras som utvecklades i England, Coulie, en större och kraftigare hundtyp än Smithfieldhundarna och med annorlunda päls, anses också ha tagits till Australien under 1800-talet och man tror de har haft inflytande på den typ som Australian Shepherd senare kom att få. Även de hundar av typ Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund som baskerna hade med sig till Australien anses ha haft inverkan på Australian shepherden.
Man tror alltså att rasen utvecklats i USA från hundar som sannolikt kom både från Australien, efter att ha blivit medtagna dit, samt från hundar som följde med jordbrukare från olika delar av Europa. Man vet att dessa ofta tog sina vallhundar med sig när de emigrerade från länder som England, Wales, Skottland, Tyskland, Spanien m.fl.
De hundar som anses som rasen Australian Shepherds ursprung i USA utvecklades huvudsakligen i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.
Före 1945 var namnet Australian Shepherd som rasnamn på en bestämd ras inte känt. De hundar man hittade varierade i sådan omfattning vad gällde byggnad, huvudtyp, storlek m.m. så det hade varit rimligt att istället betrakta dem som blandraser. Hundarna hade även en mängd andra benämningar som t.ex. spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.
Före 1945 är det inte heller möjligt att hitta säkra bevis för att det fanns avelsåtgärder som syftade till att utveckla en specifik ras benämnd Australian Shepherd, däremot fanns benämningen på en rastyp liknande det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla den för Australian Shepherd tror man beror dels på att bl.a baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får som kom från Australien, dels på att det fanns någon form av positivt intresse för landet Australien. Detta medförde att man valde att se det som en anknytning trots att hundarna kanske hade kommit direkt från England eller Spanien med sina ägare. Det finns inga säkra bevis för att rasen på ett entydigt sätt har sitt ursprung bland de hundar som följde med Merinofår från Australien, trots att detta tidigare ofta ansetts som den viktigaste bakgrunden.
Vid studier av de linjer som finns idag och genom att prata med de tidigare rasentusiaster som fortfarande är i livet återkommer ett namn på en man som anses som en av rasens grundare som vi ser rasen idag; Jay Sisler från Idaho. Det sägs att Jay inte var uppfödare av rasen i den bemärkelse vi ser på uppfödare men att han och hans bror Gene hade ett antal kullar som spreds över USA genom deras resor mellan olika rodeos där Jay uppträdde med hundarna. Jay Sisler omnämns ofta i böcker om Australian Shepherds och dess ursprung. På så sätt spreds både kännedom om rasen och intresse för dess egenskaper över USA.
Ett återkommande ord i texter om rasens historia är ”versatile” vilket ger en bild av rasens mångsidighet som vall- och boskapshund. Då många farmare inte hade möjlighet att ha olika hundar för olika ändamål så var rasen tvungen att utvecklas till att klara av att arbeta med olika djurslag och i skiftande situationer. Än idag testas det på de årliga vinnartävlingarna i vallning genom att de hundar som samma dag klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får är de som ses som de bästa arbetshundarna i rasen.
Aussiens mångsidighet som vallhund och de egenskaper som följer med det har också bidragit till att intresset för rasen utvecklats inom andra områden som t.ex lydnad, agility, blindhundar, räddningshundar, assistanshundar m.m. Dess utseende med olika färger, tecken, ögonfärger m.m. har också lett till ett ökat intresse för rasen som utställningshund. Denna utveckling inom olika områden ses av många som positiv men det har också under åren höjts åtskilliga röster som varnat för att ju längre rasen kommer från sitt ursprung desto större är risken att den tappar de specifika egenskaper som den utvecklats för.
Under rasens senare utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb ASCA, Australian Shepherd Club of America som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga rasstandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.
ASCAs registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.
Rasen blev officiellt erkänd av AKC först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiaster och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKCs officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.
Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra sig om enstaka individer så är registreringssiffrorna 15 år senare uppe i ca mer än 350 hundar per år.
HälsaAussien är en frisk ras med få sjukdomar och problem. Men då den också är en relativt ung ras i Sverige, finns det ännu inte så mycket statistik att hämta från t ex försäkringsbolag. Till hjälp i rasens utveckling är vi måna om att få uppgifter om ev. sjukdomar och åkommor som konstaterats av veterinär.
